I år ska jag inte bli en av dem som helhjärtat ger sig på ett totalt orealistiskt nyårslöfte, utan i år ska jag lägga fokus på det som faktiskt är viktigt för mig, och kanske ännu viktigare: att det är mål som faktiskt går att uppnå. Det jag lägger upp som mål ska ju bli en del av vardagen, därför är det också viktigt att det är mål jag mår bra av.
Att gå ner en massa i vikt till exempel (som jag vet att många har som löfte mot sig själv) är ju något man mår bra av som överviktig, men om man är (som jag vet många bantande tjejer är) en tonårig normalsmal tjej i sina bästa år, med bra mat- och träningsvanor (och då snackar jag inte om att du ska springa en mil om dagen, bara äta sallad och sånt skitsnack, utan bara vara
normal precis som de flesta redan är), varför skulle man då lägga en massa energi på att ändra något som egentligen redan är så bra redan?
Vad gör det att mina lår går ihop, så länge jag får äta bröd till frukost och makaroner till mina köttbullar. Och spelar det egentligen någon roll att jag väger ett kilo mer än min kompis som är 10 cm högre än mig? Grejen är att vi alla är så otroligt bra på olika sätt: hon har långa smala ben som jag skulle ge min högra hand för, men jag har större bröst precis som hon alltid velat ha. Spela roll egentligen. Vi är dom vi är, så nöj dig inte med att bara hitta alla felen hos dig själv, ta fram det som är bra med dig istället, och det som får dig att må bra. Att stressa över vikten eller den där lilla valken på magen
får dig inte att må bra.
Något som gör att jag känner mig snyggast i världen, det är efter att jag har sprungit. När endorfinerna kickar igång, när jag ser musklena på benen och när jag klarar den där hemska rundan jag inte ens skulle kunnat drömma om att klara förut. Eller bara det faktumet att jag sprang en kort runda på några kilometer, helt utan att någon sprang efter mig med en piska. Det är rätt stort faktiskt, i alla fall för mig. Då spelar de inte längre någon roll, alla de där små felen som bara jag kan se hos mig själv. Jag vet ändå att jag är snygg då.
Jag önskar att fler hade det som mål: hitta det du själv kan göra som får dig att känna att du duger. Sjung i kör, börja klättra, träna en hund att sitta, vad som helst som får dig inse att du är bra. Något som ger dig den kicken av välmående. Hänger ni med?
Mina må-bra-mål är att hitta balansen mellan träningen och det roliga i löpningen. Springa på ordentligt när jag vill det, och springa för att det är kul och skönt när jag vill det. Inte förstöra för mig själv genom att köra för hårt och tappa lusten, men samtidigt inte köra för mesigt så jag inte får några framsteg alls, för då kommer jag också tappa allt. Gärna ställa upp i ett lopp. Midnattsloppet kanske?
I ridningen är min dröm att kunna tävla lite mer i år, men eftersom att jag inte äger hästen eller vet hur omständigheterna kommer se ut så vill jag inte sätta upp något speciellt mål. Lyckan ligger ju så mycket i att bara vara där, så jag får väl ha som mål att fortsätta att åka ut några dagar i veckan, precis som alltid. En viktig grej är dock att jag måste lära mig att hitta balansen i löpningen och ridningen också, så jag hinner med att både springa och åka ut till stallet då båda är viktiga är viktiga för balansen i mitt liv.
Jag ska helt enkelt inte ändra sådär jättemycket sen innan, men det är tillräckligt mycket för att göra mig lycklig och få mig att må bra. Det är det som räknas.
