Hade iaf en bra sista ridtur. Eftersom att jag visste att det var den sista så ställde jag inga höga krav på henne, jag slutar hellre halvbra än skitdåligt.
Red iaf "lektion" för Elsa, det gick bra. Underlaget just nu går ju inte annat än älska, både lagom mjukt och hårt på samma gång liksom! Frigg gick helt ok hela tiden, så bestämde mig för att ta en kortis ute också, tölta den sista sträckan helt själv, utan blickar eller folk som frågar hur jag mår.
Började med skritta ut en bit. Efter ett tag så fattade jag galopp på väg mot en liten uppförsbacke, jag säger bara myyyys. Högst upp på backen ställde vi oss och tittade på gården, sista gången från hennes rygg. Det var så fint, rimfrost på träden, stjärnor på himlen och ett lurvigt brunt och svart huvud framför mig, sedan töltade hon ner för backen, GUUUUUUUD vilken tölt säger jag bara!!! Helt sjukt perfekt, galet. Varför har jag aldrig fått rida den hästen hon var då förut? Sååå fin.
Är så svårt att förstå, jag kommer aldrig få sitta där igen. Att hon inte är min längre. Jag tror ärligt talat knappt på det själv, det är så overkligt. Antagligen kommer jag få se henne någon gång ibland, kanske på någon tävling eller något. Men då kommer det inte vara min häst jag ser, det kommer vara någon annans, och bara tanken gör så ont.
Min häst. Min Frigg. Hon är inte min längre, hon är bara... Frigg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar