När vi först kom dit gick vi till det stora vita huset och satte oss på en soffa och väntade i ca tio minuter, för att vetenskap om var vi skulle befinna oss annars hade vi ju då inte. Under dom där ca tio minutrarna så sprang det förbi säkert åtta olika lärare (alternativt annan anställd skolpersonal) som snabbt kastade ur sig ett "hej" och sedan sprang vidare. Och där satt vi som tre små flickebarn och visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, så vi läste i ko-häften för att fördriva tiden. Vad det stod i dom kan jag inte minnas.
Efter dom ca tio minutrarna kom det iaf en man, Mats tror jag han kallade sig själv, iklädd slitna chaps som hastigt hälsade på oss och som sedan sprang vidare efter sin älskade kopp med kaffe. Det visade att Jens Fredriksson inte bara var hans mentor, utan det var hans bästa vän också. Det poängterade han mer än en gång för oss små flickor.
Mats tog i alla fall med oss till det nyinköpta gamla stallet Oxkällan (om jag minns rätt) där vi fick se ett föl, där visade kan också kallstallet och några unghästar som hade varit sjuka under en period, men som var inridna. Det minns jag allt.
Efter gammelstallsvisningen så åkte vi en gammal motvillig (enligt våran kvinnliga chaufför) buss ner till den stora stallbyggnaden där vi fick se dom moderna stallen, ridhuset och där vi även blev tilldelade en varsin ridhäst som vi ledde in i stallet.
Dessa ridhästar visade sig vara VÅRA ridhästar för dagen, och chockerat (hahha, nejdå, vi visste allt att vi skulle rida för det hade han sagt tidigare, men det passade bättre till texten:P) ryktade, sadlade och tränsade vi hästarna, och van som jag är vid mycket små islandshästar är jag mycket stolt över min bedrift; jag lyckades ograciöst kravla mig upp i sadeln på hästen som var lika hög som mig själv.
Väl uppe i sadeln, som var av hoppmodell, kortade jag mina stigläder tills det kändes som att knäna skulle peta mig i hakan (jag kan ju meddela att "normal"häst ryttare tycker att det nästan känns som att stå på tå när man rider med islandsstigläder) och det skulle senare visa sig att jag, trots peta-mig-i-hakan-med-knäna-känslan, skulle behöva korta mina stigläder ännu några hål.
Hästen jag red var mycket snäll för sin höjd (hehehe, har inga lyckliga minnen från tiden då jag som barn red på dom "skyhöga" ponnyerna på ridskolan som bara drog mig ur sadeln) men det var otroligt ovant med en så pass stor häst jämfört med min lilla taniga Limphäst. Sadeln med dess korta stigläder hjälpte inte min balans på något enda sätt.
Ridturen blev trots allt lyckad, vi fick en gratislektion av Mats nere i en hage, och det tackar man ju inte nej till direkt. Jag fick tillsägelser mer än en gång om vart mina axlar ska peka, så det ska jag vid ett senare tillfälle diskutera med mina personliga ridlärare som har lärt mig att det motsatta av det Mats sa var rätt.
Sammanfattat fick jag en väldigt bra känsla av skolan, och jag är mer intresserad av att gå där nu när jag varit där och visiterat än vad jag var innan. Känslan man fick där var väldigt mysig, att det är en äkta bonn-skola och att allt luktar ko spelar ingen roll, jag tror det är ett ställe jag kan komma att trivas på. Nackdelen är bara den att det är ca 55 minuters bilväg dit, och med buss kommer det garanterat ta ännu längre tid, så jag kommer behöva bo på elevhem där om jag ska slippa att pendla via buss från klockan 06:30 varje skolmorgon.
Men jag börjar misstänka att det faktiskt är värt att flytta till Uppsala bara för en skolas skull, sjukt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar