Jag kommer inte ihåg exakt alla detaljer; det var ju faktiskt den första "riktiga" pussen som jag hade fått och hela den dagen var min hjärna helt luddig av nervositeten av att bara få vara nära honom. Det jag kommer ihåg är i alla fall att jag vi stod och putsade muggar nere i keramikverkstan, och jag var så nervös så jag vet inte hur många koppas som gick i kras den dagen... I alla fall skulle jag lämna en av dem där brickorna med färdigputsade muggar, och helt plötsligt stod han framför mig och vi pussades.
Det var absolut inte en av de där filmkyssarna när personerna nästan käkar upp varandra, och det var knappt ens en sån puss man ger sin mamma när man var liten innan man skulle sova. Det var snarare en krock av våra läppar, med samma styrka som om två fjärilar skulle råka stöta ihop under en flygfärd.
Och min reaktion då... Jag var helt överväldigad av den lilla pussen, rummet snurrade framför mina ögon och i magen hade fjärilarna bytts ut mot tangodansande flodhästar. Jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv och alla känslor, så jag löste det snabbt och enkelt genom att nästan springa ut med brickan ur det lilla rummet haha.
Den dagen blev det många fler pussar, och med det alltså mycket dansande för flodhästarna i min mage. Och nu har det gått tre år som jag har fått tillbringa med världens underbaraste kille. Ingen utom jag kan förstå hur otroligt lyckligt lottad jag är, för ingen känner honom som jag gör, och ingen känner mig som han gör. Han gör att flodhästarna fortfarande är bofasta i min mage och gör sig påminda när jag är, ser, pratar om eller med honom. Den enda skillnaden är att de har blivit en aningen duktigare på att dansa (dvs. jag kan i alla fall tänka en gnutta när han kysser mig. Men det är knappt ibland alltså) och att jag (förhoppningsvis i alla fall) har blivit duktigare på att pussas.
Tre hela år, och fler ska det bli. Jag älskar dig, Henrik Elofsson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar