Historien om hur jag tog mitt körkort i onsdags

Det där med att sova kunde jag ju ta att glömma. Jag sov dåligt hela natten och vaknade helt vid fyratiden, då var det kört. Kunde. Inte. Sova. I alla fall låg jag där och tyckte synd om mig själv - ensam och övergiven som jag var med Henrik hos sig, pappa i Finland och mamma i Italien- fram tills klockan blev halv sju. Då gick jag upp, åt frukost och sminkade mig. "Jag kommer ändå inte klara körkortet idag, men jag ska fan få en bra bild i alla fall" tänkte jag.

När klockan blev halv åtta åkte jag och farfar till trafikgrejen i Västerås där jag skulle skriva provet. Hur bilden blev kunde jag inte minnas efter att jag tryckte "godkänn" på skärmen, jag var så nervös att jag knappt hittade farfar trots att han stod bakom mig i ett så gott som tomt väntrum... Väntan innan provet var värst, jag ville bara springa där ifrån, eller åtminstone gå in på toaletten och spy. Usch, helt darrig. Haha, så fånigt egentligen.

Jag klarade i alla fall provet, och helt plötsligt kom jag ihåg hur man skulle andas. Lite senare samma dag körde jag en sista lektion med en ny lärare för mig, som självklart såg en miljard fel jag gjorde i körningen. Paniiiiiik igen, men nu visste jag i alla fall lite mer vad jag skulle tänka på när jag körde upp, och det var ju bra.

Jag var en halvtimme tidig till uppkörningen (ingen hets liksom haha) och satt helt livrädd inne på idrottshuset. Efter ett tag blev jag upphämtad av en körskollärare som visade mig var på parkeringen bilen stod, och ut ur den kom det en störtgråtande tjej. Hon hade inte klarat det, "men du gör säkert det, lycka till" sa hon och torkade tårarna. Om jag inte hade varit nervös innan hade jag ju blivit det då haha...

Som tur var så var killen (spoiler: jag hade skrivit gubben om det inte var för att den här historien slutade lyckligt) snäll och pratade massor med mig. På mig går ju munnen snabbare än tanken för det mesta, så då hann jag inte tänka på att vara nervös. Underbart med andra ord! Han pratade med mig under hela körningen utom under en liten stund, men då så sa jag (lite lagom panikslagen) att "prata med mig, jag vill inte höra mig själv tänka för då blir jag nervös!!!" så det gjorde han haha. Lite prat om vädret, vad jag gjorde i somras, vad jag tyckte om att de hade tagit bort nästan alla övergångsställen... Superintressant? Nej, men det hjälpte. För när vi kom tillbaka till parkeringen sa jag att jag var nervös över hur det hade gått. "Du behöver inte vara orolig längre, för du klarade det" svarade han.