Tänk om

Mamma planterade en idé i huvudet på mig när jag åkte från henne till pappa lite tidigare idag. Att jag skulle se om jag får jobbet jag hoppas på efter gymnasiet, och om jag lyckas sedan bara tuta och köra. Jag vill ju så gärna. Den enda riktiga skillnaden från nuläget skulle ju vara lite mer utgifter. Eller jävligt mycket mer, om jag ska vara ärlig mot mig själv och mot den som bryr sig.

Det är ju lite det som är problemet också; jag kan ju inte riktigt göra allt. Växa upp på riktigt eller leva barndomsdrömmen... Kanske funkar det att kombinera båda delarna. Kanske går det inte som jag har planerat alls, utan nyckelpersonen i min plan har sina egna planer. Vem vet. Kanske måste jag välja bort det helt?

Men... Det är ju det jag alltid velat mest i hela världen.

Jag blir chockad över att alla är så jäkla stöttande. Ingen som säger "nej Maja, inte smart" längre, ingen som säger att jag borde tänka lite på framtiden istället. Utom jag själv då. Åh vad skönt att ha någon som bestämde, haha. Tänk om jag bara skulle köra och få exakt det jag ville, och sitta där med allt ansvar för vad som händer sen. Shit. Jag är nervös redan nu. Och varför? Jag kommer ju inte kunna ändra något ikväll i alla fall.

Tänk om den feta, gula, lilla hästen var min.