Deep talk om skolan och lite pinsamheter på det

Ojoj, idag gjorde jag allt bort mig. Jag hade sovmorgon till 10:25 imorse, då jag skulle ha min allra första engelskalektion den här terminen. Självklart var den läraren en sån som börjar två minuter innan lektionen ska börja enligt schemat, så när jag (själv) gick genom korridoren och slet upp dörren satt hela klassen (ny blandning av människor, inte min gamla EK3 klass alltså) och stirrade på mig. "Woho, hej allihopa, jag är den blonda tjejen med halvtaskig engelska med kräftfärgat ansikte, vilka är ni?" Typ. Schysst första intryck haha.

Lektionen fortsatte utan problem och visade sig ha en (vad det verkar som) bra lärare, en sån där som tvingar en till att prata framför hela klassen, men som också tvingar ALLA till att göra det och hjälper en om det går lite trögt. Stor skillnad på dom och på de lärare som har några utvalda stackare som de vet hatar att prata inför en grupp, som de pekar på och frågar ut varje lektion för att "eleven ska utvecklas". För det gör man genom att känna sig utsatt, eller...? Nej, typ tvärt om snarare skulle jag vilja påstå. Den här läraren verkade i alla fall ha lite koll på läget och verkade intresserad av ämnet, så det blir nog bra trots allt. Viktigt det där med första intrycket, synd att jag förstörde mitt totalt ;)

Efter det körde vi lite svenska, och jag är lite orolig för min lärare där. Hon krymper liksom och blir benigare och smalare ju längre man ser på henne. Det är tredje året jag har henne som lärare nu och hon är jättebra på att lära ut och ser verkligen alla elever, men hur kan man ge tillbaka som elev och fråga hur hon egentligen mår? Det är nog lättare att ta hand om en från deras håll, de blir ju en extra vuxen att prata med bara, och vuxna "ska" man ju kunna lita på. Dom "ska" ju veta bättre. Men då vi elever ser att något är fel så tror jag att det är svårare för oss att prata allvar med den vuxna, för att vi är ju bara barn. Vi vet egentligen inte vad som pågår i hennes liv, och vi kommer ju förmodligen inte kunna lösa det heller.

Dock har vi pratat rätt mycket i klassen på sista tiden om henne, och alla håller med om att hon är onormalt smal och är oroliga över henne. Men vem ska man prata med? Att gå till kollegorna skulle kännas som att peka ut och skvallra, när det vi vill göra är att hjälpa. Kanske borde vi gå till rektorn? Han är ju ändå på något sett ansvarig för att ha så välmående anställda han kan, i den mån han kan hjälpa till alltså, och kanske han kan göra något? Jag vet inte, men att inte göra något alls känns om något ännu mer fel, än att kanske berätta det här för fel person och göra något fel i det.

Tillbaka till något mindre allvarligt då, så var jag och Felicia uppe på Nynäs gård och hörde efter om våra planer på UF-företag gick att genomföra, och det gjorde det! Glad tjej som få, nu är det bara tuta och köra. Åh vad kul det här ska bli!