Älskade, tjuriga hästjävel

Idag är en sån dag när det är mörkt när man vaknar, mörkt när man kommer hem och inte ens ljust däremellan. En sån där dag när man först har matteprov och sedan en och en halv timmes mattelektion efter det. Men så helt plötsligt i den sorgliga historien slutade samhällskunskapen tidigare och jag satt på en buss på väg ut till min fina lilla skäck!

Mörkt var det såklart när jag kom fram också, men vad gör det om hundra år? Jag hittade ju hästen i hagen, så redan där var dagens svåraste uppgift avklarad. Ridturen var väl däremot inte en av våra bästa haha...

Red ut nästan med alla de andra stalltjejerna (+Elsa på cykel haha) så då vart ju Gorm lite småtaggad redan från början, gick och spände sig och ville inte skritta ordentligt osv. Efter en stnd när han insåg att de andra inte skulle rusa från honom lugnade han ner sig, men det var i skritten det.

Tölten gick sämst i början, hur bra som helst efter en liten stund och till sist ännu sämre än det hade gjort i början. Det är när jag börjar bromsa som hjärnspökerna vaknar till liv i Gorms huvud. Traven gick det rätt dåligt i hela tiden då det enda jag koncentrerade mig på var tempot (inte så lyckat om han skulle få för sig att dra iväg i värsta tempot när vi rider i grupp sådär).

Efter ett tag red i alla fall jag och Moa iväg från de andra då de ville skritta resten av vägen och galopperade. Min tanke då var att det skulle gå skitdåligt eftersom att han redan var så på, men nejdå. Då gick det så bra att vara lugn och fin så haha!

I slutet gick dock allt åt skogen igen; vi skulle prova att tölta igen efter galoppen och se om det gick bättre, och ja det gjorde det verkligen! Han gick superfint, ända tills jag skulle stanna. För att han ville ju liksom helst fortsätta, i galopp dessutom och det var som om skallen hade trillat av nacken på honom. Ingen hemma längre liksom. Så han drog iväg i galopp, och jag blev skitarg och drev på honom som tusan den korta biten det var kvar av vägen. När den tog slut och jag skulle sakta ner var det dock lika svårt som det hade varit i början på vår lilla galopp, så det var bara att vända om och driva på som tusan hela vägen upp igen. Om han drar med mig ska det fan vara på mina villkor!

Resultatet av detta var en dödstrött Gorm, aldrig sett honom så hängig förut. Har otroligt dåligt samvete över att jag red honom så fort så lång bit, men vad ska jag göra när han drar med mig liksom? Usch, snacka träningsverk han kommer ha imorgon. Plutten!

Måste verkligen få hjälp med det här att han inte lyssnar på förhållningar för det klarar jag inte av att lösa själv, och om han fortsätter såhär så kan han ju faktiskt bli farlig eller åtminstone skrämma någon rejält. Grejen är ju att han inte är rädd, för det ger en helt annan känsla, han blir bara som en tjurig 5-åring som inte vill gå hem ifrån lekparken typ... Men han är ju så underbar ändå!

Trollet själv