Det känns som om att den här dagen har varit 1000 år lång. Den började tidigt i morse klockan sju när min kära syster skulle upp och duscha även fast jag kunde sova en halvtimme till (var lite arg då haha) så då var det ju bara att försöka vakna till liv efter så lite sömn (var på bio igår kväll, så vi gick inte och la oss förrän 1-tiden) och det är ju inte det lättaste när man är sjuk heller (när jag pratar låter jag som en gammal gubbe/målbrottspojke/som om jag har rökt i 80 år. Engelsmännen kollar en aningen skumt på mig när jag försöker kraxa fram något att säga haha).
Jag tyckte i alla fall att det var onödigt att betala 50-100kr på tunnelbana då det bara var typ 5 km att gå och vi hade lång tid på oss, så jag övertalade de andra att vi skulle gå istället. Skönt att gå lite när vi skulle sitta ner resten av dagen liksom. Dock var det ju så in i helvetes svårt att hitta i London, så vår lilla promenad gjorde att vi missade bussen. Och efter det även den andra bussen. Det slutade med att vi sprang omkring som galningar -hur vilse som helst med kartan fladdrande och svettiga pannor- och frågade en tjej (med bara en halvtimme kvar tills den absolut sista bussen skulle gå om vi skulle med flyget) om hon visste var vi skulle. Som tur är skulle hon också dit, så vi gick efter henne på rad till stationen. Två timmar tog våran lilla promenad, och jag tror jag kommer få träningsverk imorgon. Åh vad vi sprang.
Som tur är kom vi i alla fall fram till flygplatsen där vi sprang till säkerhetskontrollen (vi hade ju bara en halvtimme på oss eftersom att vi hade missat båda bussarna vi egentligen skulle ta) som både jag och Tyra tog oss igenom utan problem. Mamma däremot gick det inte lika bra för; hon hade kängor på sig och behövde därför scanna dom med av någon anledning, och bara för att killen bakom henne hade någonting skumt i sin väska så fastnade skorna inne i röntgenmaskinen. Där stod vi alltså en lång stund och väntade medan säkert tio säkerhetsvakter stod och kollade på den där jäkla skärmen, och när skorna äntligen trillade ur maskinen så fick vi lov att springa igenom hela flygplatsen för att hinna. Självklart låg våran boarding längst bort också, som om vi inte redan hade sprungit tillräckligt
På planet kom vi i alla fall, sena som vanligt men vad gör det om hundra år? Skönt att vara hemma igen efter en sån här dag i alla fall, så nu ska jag bara ligga i soffan och försöka bli frisk någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar