Tänk om

Mamma planterade en idé i huvudet på mig när jag åkte från henne till pappa lite tidigare idag. Att jag skulle se om jag får jobbet jag hoppas på efter gymnasiet, och om jag lyckas sedan bara tuta och köra. Jag vill ju så gärna. Den enda riktiga skillnaden från nuläget skulle ju vara lite mer utgifter. Eller jävligt mycket mer, om jag ska vara ärlig mot mig själv och mot den som bryr sig.

Det är ju lite det som är problemet också; jag kan ju inte riktigt göra allt. Växa upp på riktigt eller leva barndomsdrömmen... Kanske funkar det att kombinera båda delarna. Kanske går det inte som jag har planerat alls, utan nyckelpersonen i min plan har sina egna planer. Vem vet. Kanske måste jag välja bort det helt?

Men... Det är ju det jag alltid velat mest i hela världen.

Jag blir chockad över att alla är så jäkla stöttande. Ingen som säger "nej Maja, inte smart" längre, ingen som säger att jag borde tänka lite på framtiden istället. Utom jag själv då. Åh vad skönt att ha någon som bestämde, haha. Tänk om jag bara skulle köra och få exakt det jag ville, och sitta där med allt ansvar för vad som händer sen. Shit. Jag är nervös redan nu. Och varför? Jag kommer ju inte kunna ändra något ikväll i alla fall.

Tänk om den feta, gula, lilla hästen var min.

Just nu

Uteritt i snön på bästa Gorm ❤️

I dagens tidning

Är numera enköpingskändis; har ju med mina kompanjoner två hela artiklar om oss i Enköpingsposten... Om det går bra för vårt företag nu? Oh yes!

Áramótakeppni

Upp halv sex, packa, äta åka. Lasta Gorm på tio sekunder, och transportkompisen Teitur på trettio minuter. Dött bilbatteri, panik, fixa, starta, åka, och sedan kom vi äntligen fram till Altuna Björsbo där det bjöds på tävling! Tävlingsformen tror jag hette firmakeppni, vilket innebär att alla i klassen rider samtidigt och får välja att visa upp tölt, trav eller galopp. Min plan var att tölta då han har stark i den gångarten (samt för att tölten premieras) men dom planerna tyckte Gorm var jättetråkiga. Istället blev det trav och galopp för vår del, men det skötte han jättebra.

Vi slutade på en fjärde plats (av sex stycken totalt hehe), men nöjdast är jag nog över den klockrena tölten han visade upp i ärevarvet... Vart var den innan haha? Jättekul att äntligen tävla igen, synd att jag inte kan göra det oftare för det ger verkligen mersmak. Så himla kul!

 Bild från zannasfoto.se

Bild från fotografen pappa Berglind

Historien om hur jag tog mitt körkort i onsdags

Det där med att sova kunde jag ju ta att glömma. Jag sov dåligt hela natten och vaknade helt vid fyratiden, då var det kört. Kunde. Inte. Sova. I alla fall låg jag där och tyckte synd om mig själv - ensam och övergiven som jag var med Henrik hos sig, pappa i Finland och mamma i Italien- fram tills klockan blev halv sju. Då gick jag upp, åt frukost och sminkade mig. "Jag kommer ändå inte klara körkortet idag, men jag ska fan få en bra bild i alla fall" tänkte jag.

När klockan blev halv åtta åkte jag och farfar till trafikgrejen i Västerås där jag skulle skriva provet. Hur bilden blev kunde jag inte minnas efter att jag tryckte "godkänn" på skärmen, jag var så nervös att jag knappt hittade farfar trots att han stod bakom mig i ett så gott som tomt väntrum... Väntan innan provet var värst, jag ville bara springa där ifrån, eller åtminstone gå in på toaletten och spy. Usch, helt darrig. Haha, så fånigt egentligen.

Jag klarade i alla fall provet, och helt plötsligt kom jag ihåg hur man skulle andas. Lite senare samma dag körde jag en sista lektion med en ny lärare för mig, som självklart såg en miljard fel jag gjorde i körningen. Paniiiiiik igen, men nu visste jag i alla fall lite mer vad jag skulle tänka på när jag körde upp, och det var ju bra.

Jag var en halvtimme tidig till uppkörningen (ingen hets liksom haha) och satt helt livrädd inne på idrottshuset. Efter ett tag blev jag upphämtad av en körskollärare som visade mig var på parkeringen bilen stod, och ut ur den kom det en störtgråtande tjej. Hon hade inte klarat det, "men du gör säkert det, lycka till" sa hon och torkade tårarna. Om jag inte hade varit nervös innan hade jag ju blivit det då haha...

Som tur var så var killen (spoiler: jag hade skrivit gubben om det inte var för att den här historien slutade lyckligt) snäll och pratade massor med mig. På mig går ju munnen snabbare än tanken för det mesta, så då hann jag inte tänka på att vara nervös. Underbart med andra ord! Han pratade med mig under hela körningen utom under en liten stund, men då så sa jag (lite lagom panikslagen) att "prata med mig, jag vill inte höra mig själv tänka för då blir jag nervös!!!" så det gjorde han haha. Lite prat om vädret, vad jag gjorde i somras, vad jag tyckte om att de hade tagit bort nästan alla övergångsställen... Superintressant? Nej, men det hjälpte. För när vi kom tillbaka till parkeringen sa jag att jag var nervös över hur det hade gått. "Du behöver inte vara orolig längre, för du klarade det" svarade han.

65 minuter i solen

Snart en månad jag skrev sist, men har inte haft sån lust att skriva fram till nu faktiskt. Har varit sjuk från sist jag skrev fram tills den här veckan, så har inte haft så mycket annat kul att säga än att "jag är sjuk, buhu synd om mig" ungefär.

Vad har hänt den här veckan då? Skola som vanligt, dubbla ridlektioner (måndag och onsdag), en massa cykelträning, introduktion för mig på en ny arbetsuppgift på Coop, och så har anmälan för mitt examensarbete öppnat så har jobbat en del med att marknadsföra det (berättar lite mer om det någon annan gång).

Idag vaknade jag upp hemma hos Henrik, och efter frukost och ett kort besök nere i kaffestugan (åt en ny kaka som Henrik bakade igår; browniebotten med blåbärsmousse på, galet god!) så hämtade pappa mig där. På vägen hem i bilen började min morgontrötthet att gå över och jag upptäckte hur fint väder det var ute, så mina planer på att cykla inne på träningscykeln blev inställda. Istället tog jag pappas cykel på en sväng utomhus, och jag är väldigt glad efter det beslutet nu! 18,6 kilometer på ungefär 65 minuter blev det. Det går ju inte särsklt snabbt på en cykel utan växlar, men svettig blir man ändå kan jag lova haha!

Nu ska jag hoppa in i duschen och så blir det jobb resten av kvällen, så kom till Coop och säg hej!

Sjukling

Ni vet den där glada och pigga Maja ni såg igår? Den där som vanligen skriver den här bloggen? Hon är borta med vinden, och kvar är en sjuk, pyjamasklädd soffpotatis. Livet känns inte riktigt lika kul den här regniga lördagen, tänk hur olika man kan må på bara några timmar...

Det kröp liksom på mig igår när jag kom hem från skolan; från att ha varit så pigg att jag tränade ett grymt pass på morgonen, till att bli så hängig att jag behövde slänga jag mig på soffan och sova en stund. Var ju sådär taggad på att åka till jobbet, och när jag väl satt där i kassan började jag känna av det där välbekanta kliandet i läppen och då fattade jag. Jag har någon kronisk munsårssjukdom som gör att när man mår dåligt psykiskt av t.ex. stress eller på grund av infektioner i kroppen (kan räcka med en vanlig förkylning) så får jag sjuka munsår som ibland gör att hela läpparna svullnar upp och jag ser ut som en botoxanka. Beautiful!

Som tur är så är det i alla fall inte alls lika illa som det har varit förut; jag skulle liksom kunna visa mig ute utan att skrämma små barn nu, men det är ju själva grejen. Jag orkar liksom ingenting utan hela kroppen strejkar, samtidigt som huvudet säger "ska du inte ut och springa lite då Maja? Eller kanske cykla till stallet och tillbaka?". Jag är sämst på att vara sjuk. Tur att det finns så mycket annat som jag är bra på.

Dagen har som sagt tillbringats i soffan, och det enda produktiva jag har gjort på hela dagen är äppelpaj. Det är ju i och för sig inte så illa pinkat, men har fortfarande pyjamas på mig och ett blont, oborstat kråkbo på huvudet. Prioritering någon? Haha. Ska snart iväg till affären för att hyra en film, och planerar på att åka precis som jag är. Får trösta mig med lite äppelpaj om någon skrattar. Och om det inte är någon som skrattar alls. Jag vill ju ändå ha paj liksom...